En stor del av medveten närvaro och ACT tekniken (se tidigare blogginlägg) handlar om acceptans.
Inom ACT skiljer man tydligt mellan smärta och lidande. Du behöver inte lida av din smärta, vare sig den är psykisk eller fysisk.
Du försöker bli kvitt ditt problem. Det är något som du försöker lösa, precis som du löser andra problem. Du kanske har satt hela ditt liv på paus, du ska börja leva igen så fort smärtan går bort. Men när det inte går att lösa, smärta fungerar inte som vilket problem som helst. Nu behöver du en ny väg, en väg du inte testat förut.
Acceptans handlar inte om uppgivenhet eller att du ska ge upp, inte heller att du ska finna dig i smärtan. Det är raka motsatsen. Det är en engagerande närvaro. Du fångar in smärtan i din famn och kämpar inte emot.
Du ska förstås inte acceptera och godta situationer, händelser och beteenden som tveklöst går att göra något åt. Dom saker du inte kan lösa. Det ska du lära dig att acceptera.
En ökad acceptans gör dig flexibel. När du kan vara helt och fullt i nuet närvarande utan att döma och utan att försöka stoppa det du upplever får du en större frihet. Du är fri!
Acceptans är att omfamna sig smärta, att vara med sin smärta på samma sätt som man sitter hos någon som är svårt sjuk, att visa smärtan respekt, att lägga ner kriget mot smärtan.
Genom att du kämpar emot smärtan, ignorerar smärtan, förtränger smärtan, att göra vad smärtan säger gör att smärtan och lidandet ökar. Du accepterar inte smärtan.
Ju mer du stretar emot, ju större blir smärtan. Tänk på en gul bil. Plötsligt dyker en gul bil upp i huvudet. Säger jag att tänk inte på en gul bil. Slutar du att tänka? Nej, förstås inte. Massor av gula bilar finns i huvudet. Samma sak händer det med det vi försöker förtränga eller vägra tänka på. De finns där ännu mer. Bli vän med dina tankar och känslor så kommer dom att få en mindre och mindre betydelsefull plats hos dig!
