Hur kan du förhålla dig till smärta? Din föreställning och tankar om smärtan kommer påverka hur mycket du lider av din smärta. Om du känner oro och rädsla så förstärks lidandet. Det är viktigt att få en diagnos och få kunskap och känna kontroll över smärtan. Du kan förstå varför du har ont.
Det finns tre olika stadier i smärtprocessen som de flesta genomgår vid kroniska smärtor. Den första är Erkännandet, den andra Bekräftelsen och den tredje Anpassningen.
1. Erkännandet
Det kan gå många år innan t ex endometriospatienter söker vård. Det är ju ”normalt” att ha ont vid mens men sen är det svårt att jämföra ont och ont. Smärta är så olika mellan människa till människa och det är lätt att säga att mensvärk är normalt. Men är min smärta normal? Hur ont är normalt? Tillslut säger kroppen ifrån och vi inser att –Tusan, det här kan inte vara normalt! Vanliga värktabletter hjälper inte och jag klarar inte av skola eller jobb. Nu måste jag ha hjälp. Nu börjar jag bli orolig. Vad är det här? Har jag inte fått min diagnos än känner jag mig inte trodd av min omgivning och av läkare. Kanske jag överdriver och jag börjar misstro mig själv.
Hur ska du kunna bli bra igen? Trots att smärtan varit svår i lång tid så är du övertygad att du ska bli ditt gamla jag igen, kanske med rätt metod.
Nu har du hamnat i första stadiet i smärtprocessen. Där kommer du vara tills du kan acceptera tillståndet och att livet kommer förmodligen inte bli densamma igen. Väldigt hårda ord tycker jag men om jag tänker efter så gick jag också igenom det själv och jag är inte densamma idag. Jag tycker att jag är en bättre människa idag, bättre mot mig själv.
”Jag inser att jag måste lära mig leva med smärtan, men att acceptera den – aldrig! Det skulle innebära att kapitulera och då kan man ju aldrig bli bra igen.” Känner du igen dig? Jag gör det i alla fall för några år sedan.
Så länge du kämpar emot det oundvikliga, att du behöver acceptera situationen, kommer du vara kvar i detta stadium. Det här kämpandet tar mycket energi.
När jag mådde som sämst vet jag att jag fick göra stora förändringar i mitt liv för att orka leva. Jag tog bort allt i som tog energi, som vissa sk vänner eller praktiska saker som städning. Jag skrev dagbok och analyserade vad som gav energi och vad som tog energi och sen avvägde jag noga hur jag skulle spendera mina dagar. Istället för att städa kanske jag tog en promenad eller pratade med en riktigt bra vän. Jag vände ut och in på mig själv och mitt liv. Stora radikala förändringar krävdes eftersom jag hade kraftig smärta som gjorde mig mer eller mindre sängliggande och jag började sakna glädjen i livet. Nu flera år efter kan jag se att mitt liv är förändrat men jag har kommit tillbaka till ett ”normalt” liv där jag lyssnar på min kropp accepterar att jag har ont ibland och det är okej.
Du kommer inte att leva som du har gjort förut men förmodligen kommer du gå igenom detta och bli en starkare människa med större kärlek för dig själv. Det är en sorgeprocess du går igenom. Att lämna ditt gamla liv och starta något nytt som du inte vet något om.
Det svåraste är inte smärtan som du kan anpassa dig till. Det svåraste är kanske att avstå från saker som du förut älskade.
2. Bekräftelsen
När du har erkänt och accepterat din smärta kommer du in i det andra stadiet, bekräftelsen. Du och människorna i din närmaste omgivning bekräftar att du har en smärta som kommer behärska dig under närmaste framtid och skapar helt nya förutsättningar för ditt liv. Ofta handlar det om att du stöter på en människa som lyssnar och bekräftar ditt lidande. Bekräftelsen styrker din upplevelse. Någon annan sätter sig in i din situation. Det är inte du som är galen, klart att du mår dåligt när du har så här ont. Det vore konstigt om du inte hade reagerat av denna smärta. Att gå omkring med en svårt smärta under lång tid gör att du börjar tvivla på de egna sinnerna och därför är behovet av bekräftelse stort.
Har ni kommit till detta stadium vet ni säkert precis när detta hände. Var det en läkare som du mötte som äntligen lyssnade på dig, eller kanske var det någon i vän som lyssnade och bekräftade ditt lidande? Jag kommer mycket väl ihåg min bekräftelse. Det var en smärtläkare som tog sig tid med mig och lyssnade på min berättelse. Först berättade jag hela min smärthistoria och sedan återberättade han, med sina egna ord, min berättelse. Han hade lyssnat! Han förstod vad jag gick igenom! Vilken upplevelse! Jag var inte tokig när jag sa att inte Tramadol fungerade på mig. ”Tramsadol, ja, men den fungerar inte på dig. Jag kan inte lova att den här kommer att fungera men gå hem och testa de här tabletterna och så ringer jag dig om tre veckor, det datumet och den tiden.” Jag kände som jag flög! Någon hjälper mig!
3. Anpassningen
Efter många sjukskrivningar så har ditt förhållande till arbetet förändrats. Du kanske har fallit ur den dagliga gemenskapen på jobbet? Smärtan syns inte och kanske finns det en osäkerhet ifrån arbetskamrater att du stannar hemma utan att egentligen behöva det.
Det är lätt att gå igenom en andra kris nu eftersom en stor del av dig själv är jag i jobbet. Din identitet. Vem är du om du inte är den där …. Nu måste din självbild omvärderas. När du lika väl håller på att gräva och anpassa dig och ändra hela ditt liv och sen måste du också vända ut och in på dig själv och fundera på vem du är? Vilken jobbig period!
Jag betalade en massa pengar och läste psykologi (Psykosyntes på Humanova) och gick hos en terapeut. Det finns säkert många vägar men jag tror att det hjälper att ha någon utomstående att prata med som kan vägleda tankarna in på lösningar.
Hur ska du leva ditt liv nu? Vågar du vara svag och säga ifrån till dina nära och kära när du inte orkar?
Måste du tacka nej till middagsbjudningen? Din man kan laga maten, gästerna kan hjälpa till att duka. Själv kan du sitta i fåtöljen som är framdragen vid middagsbordet. Du är ihoprullad i en filt, använder TENS plattor och har tagit smärtstillande. Du har i alla fall trevligt, trevligare än att ligga själv i sängen och tycka synd om dig själv. Du har nu nått det tredje stadiet, Anpassningen. Du lägger inte ner mer kraft och energi för att söka bekräftelse ifrån t ex din chef eller försäkringskassan. Du har själv sett till att du mår så bra som möjligt och får den hjälp du behöver. Du kan må bra utan att chefen förstår din situation. Hur kan han förstå när du knappt förstår själv? Du har nu hittat ett nytt sätt att må bra på.
Du byter ofta ut människorna i din närhet. Kanske är det några som är kvar, de som är de verkligt viktiga. Långsamt ändras ditt liv. Sinnet känns lättare. Du börjar se en ljus framtid. Du lider inte lika mycket av din smärta. Smärtan finns där men du har hittat nya infallsvinklar och du vet hur du ska använda dina resurser och eliminera energitjuvar. Du har hittat dig själv och är mer sann mot dig själv.
Skrivet av Karin Grundler